HDL-kolesterol

HDL står för high-density lipoprotein. Det är de minsta och tätaste av blodets fettbärande partiklar, och de bär apolipoprotein A1 på ytan i stället för ApoB. Det är en avgörande skillnad: ApoB-partiklar kan tränga in i kärlväggen och bygga plack, HDL kan det inte.

HDL-partiklarna arbetar i motsatt riktning. De plockar upp överskott av kolesterol från celler och från kärlväggens plack och för det tillbaka till levern för utsöndring – en process som kallas omvänd kolesteroltransport. HDL har också antiinflammatoriska och antioxidativa effekter.

Ett HDL-svar mäter kolesterolet inuti dessa partiklar. Det säger däremot inget om hur väl de fungerar, och det är en av förklaringarna till att värdet är svårare att tolka än LDL.

HDL ingår i lipidpanelen av två skäl. Det behövs för att räkna ut non-HDL-kolesterol, som är ett bättre riskmått än LDL ensamt, och det ingår i riskmodeller som SCORE2.

Dessutom fungerar ett lågt HDL som en användbar signalflagga. Kombinationen lågt HDL och höga triglycerider är en klassisk markör för insulinresistens och metabola syndromet – tillstånd som ökar risken för både hjärtinfarkt och typ 2-diabetes långt innan blodsockret hunnit bli avvikande.

Ateroskleros drivs av att ApoB-bärande partiklar – framför allt LDL – fastnar i artärväggen, oxideras och startar en inflammation som bygger upp plack. HDL-partiklarna motverkar processen genom att hämta ut kolesterol ur placket och dämpa inflammationen.

Men balansen mellan de två sidorna avgörs i praktiken av den skadliga sidan. Att kärlen skonas av ett högt HDL räcker inte om partikelbelastningen är stor. Det är därför en person med högt HDL och högt ApoB fortfarande har förhöjd risk.

Ett lågt HDL är dessutom ofta ett symtom snarare än en orsak. Bakom värdet finns vanligen bukfetma, låg fysisk aktivitet, insulinresistens eller rökning – och det är dessa faktorer som driver risken.

Ingen blodfettsmarkör visar hur långt sjukdomen hunnit. Blodproverna beskriver drivkraften, en datortomografi (DT) av kranskärlen visar den faktiska mängden plack. Tillsammans ger de en betydligt säkrare bild än något av dem för sig.

Ett lågt HDL innebär förhöjd risk, men sällan på grund av HDL i sig. Värdet ska läsas som en indikation på att något annat behöver ses över – oftast bukomfång, aktivitetsnivå, insulinkänslighet, alkoholvanor eller rökning.

Lågt HDL ger inga symtom. Det upptäcks bara i blodprov, och just därför är det värdefullt: det ger möjlighet att agera på ett metabolt mönster innan det utvecklats till diabetes eller hjärtsjukdom.

Mycket låga nivåer, särskilt under 0,7 mmol/L hos någon utan övervikt eller metabola avvikelser, kan i sällsynta fall bero på ärftliga tillstånd eller allvarlig sjukdom och bör bedömas av läkare.

Måttligt höga HDL-nivåer är i regel ett tecken på god metabol hälsa och hänger ofta samman med regelbunden fysisk aktivitet och normalt bukomfång.

Men mer är inte alltid bättre. Studier på mycket höga nivåer, över omkring 2,5 mmol/L, har inte visat något ytterligare skydd, och i flera stora undersökningar har den gruppen tvärtom haft något ökad dödlighet. Förklaringen tros vara att partiklarna då kan fungera sämre än normalt.

Praktiskt betyder det att ett högt HDL aldrig ska tolkas som ett skäl att bortse från ett högt LDL, ApoB eller Lp(a).

Poängen med att förbättra HDL är inte siffran i sig, utan att de åtgärder som höjer HDL samtidigt förbättrar allt annat: triglycerider, blodsocker, blodtryck och bukomfång.