Vad är hjärtscanning respektive hjärtscreening?

"Hjärtscanning" och "hjärtscreening" hörs ofta i samma sammanhang, ibland används de till och med som synonymer. Men det är värt att reda ut begreppen, eftersom de varken är medicinskt strikt definierade eller betyder samma sak – och skillnaden har praktisk betydelse för vad en undersökning faktiskt kan visa.

Hjärtscreening har ingen fastställd medicinsk innebörd. I praktiken säger begreppet egentligen bara att man tar prover och/eller genomför tester som på något sätt är relaterade till hjärtat. Det kan handla om allt från ett enkelt blodtrycks- och kolesterolprov till ett arbets-EKG eller en fullständig hälsokontroll med flera delmoment.

Begreppet beskriver alltså mer ett syfte – att undersöka hjärthälsa i förebyggande syfte – än en specifik metod.

Hjärtscanning bör, till skillnad från screening, innebära att man på något sätt faktiskt avbildar hjärtat. Det är alltså en mer specifik term, kopplad till bildgivande teknik snarare än till provtagning i stort.

Men även om alla tre är exempel på "hjärtscanning" i bred mening, skiljer de sig kraftigt åt i vad de faktiskt visar.

Av dessa tre är det bara datortomografi som kan visa och bedöma hur själva kranskärlen ser ut. Det görs antingen som en renodlad kalciumscoring (CACS), som mäter mängden förkalkat plack, eller med tillförd kontrast (DT-kranskärl, även kallat CT-angiografi), där man dessutom kan se mjukt – icke-förkalkat – plack och avgöra om det finns förträngningar i kärlen.

Det är med andra ord den enda av de tre metoderna som direkt kan besvara frågan om det finns risk för hjärtinfarkt orsakad av ateroskleros i kranskärlen.

Ekokardiografi (ultraljud av hjärtat) ger framför allt information om hjärtats hålrum, hjärtmuskelns arbete och hjärtklaffarnas funktion. Det är en utmärkt och mycket använd undersökning för att bedöma hjärtats pumpförmåga och klaffsjukdom – men den visar inte kranskärlen. En helt normal ekokardiografi säger därför ingenting om huruvida ateroskleros finns eller inte.

MR (magnetkamera, ibland kallad CMR – kardiell MR) kan liknas vid en mer avancerad variant av ekokardiografi, en slags "super-ekokardiografi" som ger ännu mer detaljerad information om hjärtmuskelns struktur och funktion. Men samma grundläggande begränsning gäller: MR visar inte heller kranskärlen på ett sätt som gör det möjligt att bedöma ateroskleros eller risk för hjärtinfarkt.

Utöver det tillkommer en praktisk begränsning som många känner till: undersökningen innebär att ligga stilla i en trång tunnel i omkring 45 minuter, vilket många med klaustrofobiska tendenser har svårt att klara av.

"Hjärtscreening" är ett vitt begrepp utan bestämd innebörd – det säger bara att något hjärtrelaterat undersöks. "Hjärtscanning" bör betyda att hjärtat avbildas, men även här skiljer sig metoderna åt i vad de faktiskt visar: ekokardiografi och MR ger värdefull information om hjärtats muskel, hålrum och klaffar, men varken visar eller bedömer kranskärlen. Endast datortomografi – som kalciumscoring eller DT-kranskärl med kontrast – kan faktiskt visa hur kranskärlen ser ut och bedöma risken för den vanligaste formen av hjärtinfarkt.