Ärftlighet och hjärt-kärlsjukdom – varför risken ofta undervärderas

Ärftlighet är sedan länge en känd riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom. Ändå finns det goda skäl att tro att dess faktiska betydelse systematiskt undervärderas – inte för att sambandet är svagt, utan för att sättet vi mäter ärftlighet på ofta är bristfälligt.

I de flesta studier och i den kliniska vardagen bygger bedömningen av ärftlighet på självrapporterad information – patienten tillfrågas om föräldrar eller syskon haft hjärtinfarkt eller stroke. Det låter som en rimlig metod, men den har en uppenbar svaghet: den bygger på vad patienten minns, vet och väljer att berätta, inte på vad som faktiskt hänt i familjen.

I en nyligen genomförd svensk studie jämfördes just självrapporterad ärftlighet med data ur flergenerationsregistret samt patient- och dödsorsaksregistret – register där det med stor säkerhet går att fastställa om ärftlighet för hjärt-kärlsjukdom faktiskt förelegat, baserat på dokumenterade diagnoser och dödsorsaker hos släktingar.

Resultatet var tydligt på två punkter:

Det här är en viktig poäng, eftersom det innebär att så gott som all forskning som bygger på självrapporterad ärftlighet sannolikt underskattar hur starkt ärftlighet egentligen samvarierar med risk. Om måttet man använder är otillförlitligt, blir slutsatserna om dess betydelse också missvisande – i det här fallet i riktning mot att ärftlighet ser mindre viktigt ut än det faktiskt är.

Det finns flera rimliga förklaringar: en förälder kan ha avlidit i hjärtinfarkt utan att barnet någonsin fått exakt diagnosinformation, ett syskons sjukdomshistoria är inte alltid känd i detalj, och äldre generationers sjukdomar har inte sällan fått en annan eller vagare beskrivning ("hjärtat gav sig", "blodpropp") än den medicinska diagnos som faktiskt registrerats. Minnet är dessutom helt enkelt inte en tillförlitlig databas över flera generationers sjukdomshistorik.

Utöver mätproblemet finns även en definitionsfråga. I studier behöver ärftlighet ofta definieras strikt och svart-vitt – till exempel "en förälder eller ett syskon med hjärtinfarkt före 55 (män) eller 65 (kvinnor) års ålder" räknas som positiv ärftlighet, medan allt annat räknas som negativ. Sådana gränsdragningar underlättar forskning på stora grupper, men de fångar sällan hela bilden.

I praktiken är ärftlighet snarare en gradfråga än en ja/nej-fråga: flera släktingar med sjukdom i medelåldern väger tyngre än en enda händelse sent i livet, och mönster som sträcker sig över flera generationer ger annan information än en enskild isolerad händelse. En strikt definition kan därför både missa verklig risk hos den som "precis" hamnar under gränsen, och överskatta risken hos den som "precis" hamnar över den.

Sammantaget pekar detta mot samma slutsats från två håll: dels att ärftlighetens betydelse för hjärt-kärlsjukdom sannolikt är större än vad självrapporterade studier antytt, dels att en enkel ja/nej-fråga om ärftlighet aldrig fullt ut kan fånga den verkliga bilden. En bredare, mer nyanserad och korrekt helhetsbedömning av familjehistoriken – snarare än ett enskilt svart-vitt kriterium – ger sannolikt den mest rättvisande uppskattningen av den ärftliga risken.